I kroppen och knoppen

Jag sitter och tittar på en dokumentär om fyra kvinnor på en ätstörningsklinik. Tänker på kroppsfixering, ideal och det människor är villiga att göra för att bli smala. Den ena av kvinnorna är en trettioårig tvåbarnsmamma som haft ätstörningar i 14 år. Hon sa: "I want to be thin. If it takes dying to get there, so be it." Fruktansvärt! Det är hemskt att se, men samtidigt bra. Det pratas så mycket om alla överviktiga i USA så man glömmer lätt de fem miljoner människor där som lider av ätstörningar. Man undrar lite ibland vem det är som bestämt hur man ska se ut och varför det är just så man ska se ut för att betraktas som vacker.
Nu kan jag gå förbi en spegel, ta en titt på min ghettorumpa och klämma lite på lösare partier av min kropp och ändå le. Man får vara glad så länge det inte är det som avgör om man är lycklig eller inte. Jag håller fast vid det en klok vän en gång sagt: "Det skall finnas lite att hålla i då båten gungar." :)


L