Ensam med spöket

Spöket i vår lägenhet har hållit så låg profil på sistone, men idag är han helvild. Det smäller och bullrar lite här och där hela tiden. Jag lyckas dock inte riktigt lokalisera ljudet, så han får väl smälla bäst han vill. Men om jag vaknar inatt och det står något märkligt bredvid sängen, då blir jag rädd. Nu har jag ju inte ens Jozzy att ropa på och Peddi är i Ekenäs inatt, så ingen kan hjälpa mig. Jag är lämnad ensam åt mitt öde. Men jag är övertygad om att det är ett snällt spöke.

Allt detta prat om beach 08 håller på att bli så tröttsamt. Skit samma om man håller samma vikt eller går ner några kilon. Efter en halv timme i solen ser man ändå ut som en oljekokt kräfta i ansiktet och håret ser ut som om man glömt att det finns något som heter dusch.
Ifjol var jag inte alls på stranden. Om man inte räknar med vattenpölarna i Kovjoki, där plaskade jag runt ett par gånger. Poängen är att det ändå inte är speciellt många som ser mig i bikini, så vad spelar det för roll?! Och med den här farten har vi ändå snö kvar på marken i augusti.

Jag har redan skrivit en hel sida på min uppsats. Bara sex sidor kvar nu. Jag är väldigt nöjd med mig själv. Nu tänker jag rensa ur garderoben och städa bort alla vinterkläder. Jozzy hade en bra kommentar i morse då jag frågade om hon tog med sig vinterjacka till Vasa.
"Nej. Jag vägrar. Det är sommar för mig nu!"

Vi ses!

L