No place like home

God afton, söta läsare!

Nu sitter jag i min lilla säng i Bennäs och inser att jag snart överlevt alla hjärtans dag i all min ensamhet. Allt är som vanligt här hemma. Då jag sitter stilla och bara lyssnar hör jag att mamsen pratar i telefon någonstans, någon ser på sport på TV (kan inte avgöra om det är far eller bror) och brorsan spelar musik nere i sitt rum. Dock läste jag på tidningen att en lada i Bennäs brunnit ner och fick reda på att det var min barndomsväns familjs lada som någon tänt eld på. Jag blev förfärad, för i Bennäs ska det inte hända sådana saker. Det ska faktiskt inte hända saker alls! Pappas kommentar: "Jaa, du ska inte tro att det inte händer saker i dehär trakterna av landet. Här är det action!" Action? Njaa... :)

Tågresan var som vanligt stimulerande. Jag satt bredvid en tjock gubbe som pratade för sig själv medan Jose satt bredvid en dam med läskigt håriga ben. Jag fick en ny vän på tåget. Det var en liten tjej, kanske i sexårsåldern. Hon hade knappt några tänder i munnen, men vi log mot varandra ända från Tammerfors till Seinäjoki. Jättesöt var hon. Då jag satte hörlurar i öronen gjorde hon det också och då jag läste några skolpapper tog hon fram sin Djungelboken och började läsa hon också. Tjusigt!

Jose hade fina tankar, som vanligt:
J: Jag skulle verkligen bli förvånad om någon skulle slänga en ko på tågfönstret nu.
L: Hmm... Då måste jag ju fråga, varför skulle någon slänga en ko på tågfönstret?
J: Jo, men det är nog den vanligaste saken som folk brukar slänga på tåg.
L: Jaså...
J: Inom hinduismen är det väldigt vanligt.
L:Men Jose, kor är heliga djur inom hinduismen.
J: Ja, det är ju precis därför de kastar dem på fönstren. Fattar du ingenting?
Näe, tydligen fattar jag verkligen ingenting!

Nu ska jag springa iväg till Jenni och Micki och störa dem lite.

Skönt att vara hemma!
Jag känner mig välkommen, trots att jag ser ut som Rudolf med röda mulen.

Trevlig avslutning på denna hjärtliga dag!


L