På dödens rand

På något sätt har jag fått för mig att då man är sjuk skall andra vara snäll mot en. Så har det fungerat under min uppväxt. Tydligen fungerar det inte så längre. Det är nu bevisat, med hjälp av vår vän febertermometern, att jag faktiskt har feber. Detta hindrar dock inte Jose från att plåga mig lika mycket, nej, jag rättar, MER än vanligt. Hon slår mig, kniper mig, sparkar mig och dödshotar mig. Just yttrade hon orden:"Du förtjänar inte att leva, Lina".
Det värsta är ändå att jag bara skrattar. Som vanligt.

"Nu måste jag få bryta ett finger på dig. Snälla Lina..."
Normalt? Knappast!


Ni vet sådana där arm- och knäskydd som man använde då man åkte rullskridskor som liten? Julklappstips nr 11 är sådana, fast för hela kroppen. Annars kommer jag knappast att överleva. Speciellt behöver jag något slags skydd för ryggen, eftersom min sambo är speciellt intresserad av att knäcka den på mig.

Det är synd om mig. Faktiskt.


Jag avslutar dagen med ännu ett citat: "Nu vill jag slå dig så hårt så att du dör."


Med de orden önskar jag er alla en god natt.
Jag och min feberyra söker oss mot sängen inom snar framtid.


Nati nati!

Lina