Lite orolig

Det närmar sig. Jag vet inte om det är början eller slutet än. Men snart är det här.
Jag hatar att vara så hjälplös, att inte kunna göra något, att inte kunna påverka.
Det enda jag kan göra är att vänta.

Tre månader eller tolv år?
Tolv år...Det är över halva min livstid. Oj.


Överanalyserar som vanligt. Som alla kvinnor. Urk!


Nu far jag hem till Bennäs.
Äntligen.


Hur i hela friden skall jag klara mig utan Jozzy i fem dagar?
Otäck tanke...


//L