Hullut päivät

Tenten är över... Jag väljer att inte kommentera mer än så. Kanske är man godkänd. Tveksamt, men kanske...

Efter tenten hade vi ju inget annat val än att tröstshoppa lite. Okej, jag erkänner, det blev inte lite shoppande. Det blev mycket. Brutala mängder faktiskt. FÖR stora summor. Men det var jättetrevligt och jag fick massor av grejer jag verkligen behövde. Tjaa, det var kanske inte jätteviktigt med den där tröjan, den där baskern eller den där kuvertväskan, men det var ju faktiskt ganska billigt. Och en kappa och ett par skor behövdes. Och Jozzy behövde förstås ännu en partytop, en väska, två mössor och en halsduk. Jojo.
Men som sagt, det var en underbart rolig dag.
Mia har varit extremt begåvad i sitt sätt att uttrycka sig. En favorit var följande dialog.
Jose, Mia och Lina får syn på Timo i en butik. Vi går naturligtvis fram till vår vän och Jose frågar:
-Hur e det med dig? Mår du bra? Har du köpt något?
(Varken Mia eller Jozzy tittar sig omkring speciellt noggrant, utan har ögonen fästa på Timo. Lina är den enda med ögon i skallen.)
Mia:
-Han strippar ju.
Lina slår Mia diskret i sidan och Timo säger lite generad:
-Jaa, dethär är min mamma.
Mia blev totalhånad.

En annan favorit:
-Se, hörni, denhär matchar ju min finne jättebra!
Haha!

Så nu är det budgetmånad som gäller.
Dagens middag bestod av en mandarin. På sätt och vis kan man säga att det är bra att vi är shopoholics, det är ju en fantastiskt bra bantningsmetod. För nu har vi inte råd att äta något under resten av månaden. Jag är glad.
Nåväl, riktigt så illa är det faktiskt inte. Nog överlever vi. I alla fall har vi ju nya vinterkläder. :)


Ikväll är det mys och pyssel som gäller. Hårfärgning är viktigast. Skall även försöka få Jozzy att klippa mig lite. Jag är lite rädd, men det kan inte bli värre.


Konversation mellan Jozzy och mig:
J:Man får ju en kick av att komma hem med en massa påsar.
L:Jaa, och det känns så bra att sätta in kläder i garderoben med prislappen på.
J:Ja, exakt.
L:Och sen dendär känslan då man klipper bort prislappen. Det känns nästan lite sorgligt för man vet att man aldrig mer får använda plagget första gången.
J:Precis...
L:Det är ungefär som med da Vinci-koden. Man blir så ledsen då man tänker på att man aldrig mer får läsa den första gången. Man får ju aldrig tillbaks sin första gång.


Min bäbis e sjuk. Jag vill vara där och ta hand om honom.


Hej så länge!

//L