Mitt liv som slav

Här tar man en liten, enkel powernap på två timmar och blir sedan som vanligt väckt av att någon står och rabblar: "Moffa, moffa, moffa!" i mitt rum. Som ett mantra. Men det funkar. För jag vaknar ju.

När man sedan sätter sig ner framför datorn får man se vad som räknas till ens uppgifter i livet. Baka och laga mat. Ibland är det ju nog jag som lagar maten, faktiskt. Ganska ofta. Men på senaste tiden har jag fått en känsla av att det är så det skall vara. Jag är den trogna hemmafrun som står vid spisen och rör ihop delikatesser åt min hårt arbetande man. Denna man skulle i detta fall vara Jose, men jag kan inte se var orden "hårt arbetande" passar in på henne. Hon gör ju ingenting.
Hur som helst. Jose: Jag kanske inte är väldigt bra på att laga mat. Men jag gör det åtminstone. Du borde tacka mig för att du inte behöver svälta.

Nu håller Joses lungor på att ge upp och hon är gravid i huvudet. I alla fall är det något som sparkar mot tinningarna. Vi får vara tacksamma om hon överlever kvällen.

Jag är trött, men jag måste provbaka en kaka. Ska ju ha gäster imorgon och då kan det inte misslyckas.


Moffa!